Busy bee

Det har varit lite tyst i etern här. Oavsiktligt. Vi har varit sjuka, jobbat, haft gäster och firar nu Spring Break i Honolulu. Vi har hållit oss upptagna med andra ord. Rapporter med higlights från de senaste veckornas utflykter kommer inom kort!

Det går alldeles exceptionellt bra för barnen i skolan. Sonens engelska är nu så bra att han kan åka med på utflykter och annat utan att de oroar sig för att han inte ska klara sig eller förstå vad som händer. Barnen går numera i olika grupper och de har båda växt mycket av att vara mer självständiga. De har kompisar, de leker på engelska (även med varandra) och börjar alltmer klara att göra saker utan att mamma ska hålla handen eller översätta. Äntligen!

Livet i Seattle är förvånansvärt enkelt just nu, i den bemärkelsen att jag verkligen trodde att det skulle vara svårare att flytta 750 bort. Ja, vi har fått mycket serverat och ja, det hjälper att ha ett stort företag i ryggen men den emotionella biten kan de inte gärna hjälpa till med. Men den har vi klarat bra ändå!

PNO

I lördags var det PNO på förskolan. PNO? Parent's Night Out. Genialiskt koncept. Kidsen är på förskolan - trygg miljö - med sina vanliga personal - trygg miljö - och sina vanliga vänner - sa jag TRYGG MILJÖ?

Så klockan 17 lämnade vi två uppspelta kids med Ms Katie och knallade iväg till Fremont, ett område några kilometers promenad bort. I Fremont finns massor med konst (bl.a. ett stort troll under en bro och en bronsstaty föreställande Lenin som är konstant till salu för 250 000 dollar.), udda små butiker och massor med bra ställen att äta och dricka på. Dessutom bjuder området på möjlighet till promenad utmed kanalen som leder till in till Lake Union och Lake Washington. Vi fotade statyer, handlade presenter och käkade rullbandssushi. Rullbandssushi kan för övrigt vara världens på allvar bäst koncept. Ja, man äter på tok för mycket varje gång, det gör man. Men ändå. Det där med att se maten rulla förbi och plocka på sig allt man gillar är lite charmigt ändå.

En härlig långpromenad genom mysiga villakvarter fick avsluta kvällen och vid pass 21 hämtades två barn som hade varit på lekplatsen, käkat pizza, kollat film, haft disco och knaprat popcorn hem. Alla nöjda, alla glada och två föräldrar som för första gången på flera månader verkligen kunde sitta ner och prata kände sig vuxna igen!

Det finns liberala människor och så finns det... tja... andra?

Min son gillar att gå i klänning. Så är det bara. Han fick en turkos klänning med lila blommor på i födelsedagspresent av sin älskade mormor och den skulle han ha varenda dag om jag kunde tvätta varje dag. Jo, jag vet att jag kan det, men det vore skönt att slippa se den där trasan varje dag faktiskt. Hur som haver så har han haft den på sig på förskolan, i lekparken, på träffar med lekgruppen, hemma hos vänner, på stan. Ja, lite varstans. Visst har det kommit kommentarer men ingen har dömt honom. Barn har frågat om han är pojke eller flicka och jag har svarat "it's a kid" vilket barnen alltid nöjer sig med. En vän i lekgruppen sa klokt att man gott kan låta barnen ha sina fetischer så länge man själv eller barnen orkar med och inte lider av det. Mycket klokt och sant. På hamburgerhaket i vårt hus frågade ägaren nyligen mig vem dotterns nya kompis sa. "Äh, det är bara min grabb" sa jag. Ägaren var tyst en sekund innan han svarade att det var en cool klänning. Inget mer med det. Seattle är en av USAs mest liberala städer, möjligen bara slagen av Portland men de är ju så liberala att man önskar att de skulle tajta till sig lite, och det märks. Den enda riktigt negativa upplevelsen jag har haft var när satt på lekplatsen härom dagen och en mamma högljutt beklagade sig över att det var barnmisshandel att låta en pojke gå i klänning. Samma mamma hade minuten innan hotat sin lilla uppklädda barbiedocka till dotter med stryk för att flickan fick sand på sig. I sandlådan. Om det är den typen av människor som inte gillar hur jag klär mitt barn känns det som att jag kan skita högaktningsfullt i det. Punkt.

Språkutveckling

Idag när jag hämtade barnen från skolan sa deras lärare Ms Katie till mig att dottern hade pratat om kitty cats hela dagen. På engelska. Min dotter är inte ens tre år fyllda och har bott i USA i åtta veckor och pratar om katter. På engelska. Det fascinerar mig något enormt. Och gör mig ännu mer säker på att det här äventyret är värt all huvudvärk det ibland har gett oss.

Barnens språkutveckling är en av de saker som verkligen varit häftig att observera sedan vi kom hit. Sonen kunde alfabetet och siffrorna på engelska långt innan vi kom hit och kunde väl räkna till kanske 20 - god bless youtube - men det var inte mycket annat han kunde. Han kunde ord typ dog, cat, heart, star och ice cream. Men nu? Han har långa konversationer med människor vi möter och berättar saker och förklarar saker. Härom dagen hörde jag honom säga till en annan mamma vid lekplatsen "that's my mommy over there, the one with the pink glasses and the white bag". Say what? De snappar upp allt och engelska som hemligt vuxenspråk kan vi verkligen glömma.

Bäst hittills språkmässigt: när dottern sa "Mommy, I wanna go to Starbucks." Då hajar man att det är allvar!

Handyman

Vi har besök. Mormor och morfar (ja, barnens alltså) är här sedan en dryg vecka för att fira födelsedagar (min förra fredagen, sonens på tisdag) och krama barnbarn och shoppa till de droppar. Dollarn på vara så dyr att man får hicka men vissa saker är fortfarande riktigt billiga.

En annan sak min käre far har bistått oss med är att vara lokal handyman. Plötsligt fungerar tvättmaskinen, det är inte stopp i handfatet i barnens badrum, stolarna är inte rangliga och persiennerna är lätta att hissa upp och ner. Jag säger inte att maken är född med tummen mitt i handen men ärligt... han är född med tummen mitt i handen. Han gör sitt bästa men hur jag ska klara av att hålla ordning på utrustningen här hemma när pappa har åkt tillbaka till Sverige övergår mitt förstånd!

Små utforskare

Sedan två veckor har vi två små utforskare här hemma. Vi bestämde ganska snabbt efter ankomst att vi skulle försöka hitta någon form av skola eller barnomsorg för barnen. De är vana vid att leka med andra barn och behöver få kompisar. Den fantastiska svenska lekgruppen i all ära - härliga föräldrar och barn allihop - men vi behöver amerikanska vänner också. Innan vi kom hit hade vi fått höra att det är stört omöjligt att få plats på förskola eller liknande. Vid första träffen med lekgruppen sa alla till mig att nej då, det går visst att hitta, så jag tog mod till mig och mailade runt. Min nya devis är "om man inte frågar så får man inget" och det lönar sig faktiskt. Efter bara någon dag hade jag platserbjudande på fyra pre schools och dryga veckan senare började barnen på skolan med det ljuvliga namned "Little Explorers".

Så nu går de i skolan tre dagar i veckan. 8:45-13, fem minuters promenad hemifrån, en skola med egen ateljé, teckenspråksundervisning och en herrans massa olika kulturer och språk blandade i en härlig röra. Barnens engelska har formligen exploderat och nu har de till och med börjat prata lite. Otroligt häftigt att se och trots att det nästan gör mig bankrutt att betala de hutlösa priserna - God bless maxtaxa! - så är det värt vartenda öre att se hur barnen växer lite varje dag!

Seattle Children's Museum

Det finns ett museum här i stan som är allt annat än ett museum. Faktum är att det är precis det som alla museer borde vara. Man får röra allt, klättra på allt, leka med allt, springa runt som en vettvilling och skrika högt. Det uppmuntras till och med. Seattle Children's Museum.

Jag och ungarna hade "crazy tuesday" i tisdags (vilket egentligen mest betyder att vi åker på utflykt, käkar choc chip cookies till lunch och går bananas på Starbucks) och åkte på en heldag med kul. För allt finns verkligen därinne: Cog City (där ungarna bl.a. kan bygga banor att köra pingisbollar i), Discovery Bay (där de minsta bl.a. kan leka med vatten iförda tillhandahållna vrålsöta regnjackor), Global Village (där ungarna får leka i en minisushibar eller en miniversion av en filippinsk butik), Grocery Store (där det till och med går att scanna varorna och de kommer upp på kassaapparatens datorskärm) och massor med andra roliga saker. Vi hängde där från 11-16 och hade lätt kunnat både komma tidigare och gå senare. För att käka tar man bara en stämpel, knallar en trappa upp till den food court som museet delar med bl.a. en teater och sedan knatar man ner igen och fortsätter ösa.

Sushibaren där sonen bjöd mig på California roll

Den filipinska mataffären/kiosken!

Super Bowl

Ingen kan väl ha missat att det var Super Bowl i helgen. Ingen i den här stan hade missat i alla fall, det vill jag lova. Överallt var - och är - Seattle Seahawks distinkta blå och gröna färger på display. Det är Seahawkskläder, Seahawksmuffins, folk som färgat håret grönt och blått, och Seahawksloggor precis överallt. Och siffran tolv - som betecknar fansen som den tolfte spelaren i laget - finns på flaggor precis överallt.  När jag säger överallt menar jag verkligen överallt!

Makens kollega och hans fru var generösa nog att bjuda hem oss i söndags för att grilla, snacksa, dricka öl (eller som i mitt - chaufförens - fall obscena mängder lemonad) och kolla matchen. Som alla vet vid det här laget förlorade Seahawks. Eller förlorade och förlorade förresten. De gav bort matchen. Valde med 45,72 cm till en touchdown att passa och sumps hela Super Bowl. Men vi fick trots detta en riktig kulturupplevelse och en trevlig kväll. Dessutom släppte språket rejält när sonen en hel eftermiddag och kväll lekte med en jämnårig amerikansk tjej.

Space Needle

Första hela veckan här i Seattle bara flög förbi. Fyra arbetsdagar för en av oss och fyra utflyktsdagar för de övriga. Vi övriga hann med zoo, svenska - fabulösa - lekgruppen, en biodejt för mamman (såg den här grymma dokumentären som alla borde se), sagostund på fantastiska Mockingbird Bookstore (en barnbokhandel i kvarteret) och det som av min fyraåring döpts till "Crazy Friday" då vi äter froyo, går barfota till postrummet och springer till lekparken utan jacka (oroa er inte, det var 14 C i skuggan.) Typiskt bra och rolig (och sjuhelsickes dyr) vardag. Men i ärlighetens namn så var det söndagens turistande som var lite av höjdpunkten. Pun intended.

I söndags var det återigen 14-15 grader varmt och strålande sol. Givet att vi skulle besöka Space Needle. Sagt och gjort. Vi förbokade biljett hemifrån (då får man en schysst rabatt på det rejält saftiga entrépriset) och stack dit. Space Needle byggdes till världsutställningen 1962 och är 184 meter högt (dvs en Turning Torso minus en våning.) Inte så särdeles högt men ändå en bra bit upp. Det är byggt för att stå emot rejäla vindstyrkor och ska klara en jordbävning om 9,5 (vilket behövs med tanke på att vi bor nära en levande vulkan som orsakar rejäla skalv om den får utbrott) så det är et torn som rör sig en del. Och det märks kan jag säga. Hissfärden upp på 40 sekunder - inga problem. Att knalla runt observationsdäcket inomhus - inga problem. Att gå runt utomhus - stora problem! Det var riktigt läskigt att röra sig på den yttre balkongen som lutar svagt svagt svagt utåt. En annan som lider av smärre vertigo fick snällt sitta och blunda på en bänk. Gå in och andas ut och dricka en kaffe (ja, det finns Starbucks högst upp i "nålen") och försöka igen.

Men skam den som ger sig och till slut fick även jag till både selfies och familjefoton med strålande vyer i bakgrunden. Downtown, Mt Olympus, havet. Och när man väl hade vant sig var det svårt att gå in igen. Ett alldeles ypperligt turistmål. 

Zoo!

Kidsen och jag har nu överlevt våra två första dagar solokvist i Seattle utan maken/pappan på plats. Han började sitt nya jobb igår och är helt begeistrad. Gott så. Vi är också rätt begeistrade vi med. Fast i Seattle. Gårdagen tillbringades med promenad till mataffären (alltså inte de ekologiska hipsterbutikerna i kvarteret utan en riktig affär med genmodifierad kemikaliefylld vanlig mat), häng i den helt fantastiska lekplatsen på andra sidan gatan och en ljuvlig promenad en bit utmed stranden på Green Lake. Gott så.

Idag smällde vi till och transporterade oss medelst buss till Woodland Park Zoo som ligger lite drygt tre kilometer från vår lägenhet. Hade vi haft dubbelvagn eller ståbräda på vagnen så hade vi lätt knallat dit men sex kilometers promenad plus en heldag på zoo är mer än vad barnen orkar så det blev buss. Gick hur smidigt som helst. Jag inhandlade ett ORCA-kort (som SL-kort fast ca hundra gånger bättre) igår och det var bara att hoppa på buss 48 utanför huset, blippa kortet, åka till Greenwood Avenue och byta till buss 5, blippa kortet och vips så var vi framme! Lite drygt en tjuga kostade en enkelresa, inget att klaga på. Förbaskat trångt på bussen dock så det var lite klurigt med vagnen men tack vare att jag har en vagn som blir platt när man fäller den så ordnade det sig ändå. Seattles bussar får hittills 4/5 i betyg. Enda minuset var att det var trångt. Visst, bussarna var väl nya någon gång under kalla kriget så de har sett sina bästa dagar men de rullar och så är det bra med det.

Woodland Park Zoo då. Vilket ställe! Vi slog till och blev medlemmar direkt. Tre besök på ett lär vi garanterat hinna med och det är billigare med årskort än att betala engångsentre tre gånger. Så nu får vi knalla fritt in på zoo när vi vill. Det blev femtioelva vändor inne på inomhuslekplatsen Zoomazium där man även kunde klappa sköldpadda och orm, fika, tre varv genom inomhusregnskogen (tänk Universeum i miniatyr), fruktlöst letande efter elefanter, möte med flodhäst och mycket lek. Jag är visserligen helt slut som artist och har beställt en ny barnvagn där jag kan transportera två barn men det var det värt. 

Seahawks!

Vi har blivit bitna av fotbollsdjävulen. Amerikansk fotboll alltså. Lokala laget - som förresten smällde till och tog hem Super Bowl 2014 - spelade viktig hemmamatch idag och hela stan har gått bananas. Folk stirrar på en om man inte har en Seahawkströja på sig. Helt bananas som sagt.

Försökte kolla matchen men när det i halvtid (ja eller efter två fjärdedelar om man ska vara korrekt) stod 16-0 till motståndarna gav vi upp och stack till mataffären. När personalen i fiskdisken började dansa segerdans, skrika hysteriskt och göra high five som tokar började man ana att det hade varit klokt att sitta fram för tv:n istället för att handla. Nu blir det till att ladda upp med keps, tröja, chips och hela köret för "vårt" lag ska till Super Bowl igen. Fan vad man har gått och blivit patriotisk på tre dagar...

Vloggdags igen

Tack för all pepp, all kärlek, all omtanke. Belöning? En liten film!

(Alltså, jag ber om ursäkt för att jag ser så förjäkla sliten ut i den här filmen. Det är no can do med jetlag och elände.)

De senaste dygnen

Vi är på plats. Alles gut. Bara så ni som undrar vet.

Onsdag kväll åkte vi ut till Arlanda för att sova på Clarion. Vi ville inte behöva släpa ungarna ur huset kl 3 för att dödströtta, stressade och ganska uppspelta köra till flygplatsen. Det var två överexalterade ungar som hoppade i sängarna fram till kl 22 på kvällen kan jag säga. Så med ca 6 timmars sömn i kroppen skulle de vara på redande fot i 19 timmar. Kändes inte direkt lovande. Men... som de sanna superhjältar mina ungar är så klarade de förstås resan galant. Check in i Stockholm, flight till Amsterdam, transit mellan terminaler, elva timmar över atlanten, visumbabbel i säkerhetskontrollen, lång väntan på bilen och sedan bilfärd hem. Inte ett pip. Alltså verkligen inte ett enda pip. Kraschen kom kl 16:45 på lokala hamburgerhaket i huset. En trött snart femåring frös, grät och ville hem och sova. En kvart senare låg han och snusade i sin nya säng. Efter att ha kört ett race med att vara vaken i princip 20 timmar.

Natten då? Hur gick den? Tja, kidsen sov 17-06 så de har nog inte så fasligt mycket jet lag kvar. En annan slaggade 20-05:30 men den nya sängen är mer än lovligt usel för ryggen så höger axel har havererat. Trots denna OERHÖRDA skada knallade jag kl 07 i mörkret de 200 meter vi har till Starbucks och införskaffade morgonlatte. Inte min standarddryck (Grande skinny decaf double shot no cream caramel macchiato) dock för det var för tidigt för socker. Men med en sojalatte i en handen och en americano i andra knallade jag glad i hågen hem igen.

Hem? Jo, den här lägenheten då. Superb. En suite to die for, klädkammare större än ett litet sovrum och ett fullt utrustat kök. Och balkong med sjöutsikt. Jo då. Det duger, det gör det.

Nu: shopping. Vi måste fylla på skåpen för maten handlar inte sig själv här heller tyvärr. Typiskt!

To be or not to be...

...seated

Vi bokade vårt flyg för ganska länge sedan. Vi snackar månader. VI flyger KLM, jag gillar det för de brukar vara schyssta meed kids och generösa med mat, dryck och plats. Plus att Schiphol är en helt ok flygplats att mellanlanda på. Inte som CdG, den betalar jag för att slippa. Hårda bänkar (som förresten alltid är fulla oavsett tid på dygnet), ingen wifi och en massa sura fransmän. Nej tack.

Anyway. Flighten över atlanten är tyvärr en codeshare med Delta. Jag hatar Delta. Delta har usel kundservice på telefon (alltså usel av typen skriker "NEJ!" högt vad man än frågar), taskigt käk och flygvärdinnor som badar i tung parfym innan de kliver ombord. Dessutom har Delta en lustig liten detalj för sig när det gäller seating. De spärrar nämligen ca 80% av platserna fram till 24 timmar innan avgång för att även de som köper biljett dagarna innan de flyger ska kunna välja plats. Jag vet inte riktigt om jag tycker att den taktiken är klockren. Någon bonus ska man väl ha när man planerar i god tid? Nåja, på grund av denna lilla käcka idé som Delta har så har vi inte fått sitta tillsammans på resan från Schiphol till Sea-Tac. Alltså jo, vi hade fått seating två och två. I mitten med någon på vardera sida. Ca subotimalt med en tvååring och en fyraåring. Så jag har försökt få det ändrat but to no avail. Idag lyckades jag checka in oss online trots att vi inte har ESTA (vi har ju långtidsvisum så vi behöver inte det) och bara det var ett smärre mirakel. Sen gick det förstås inte att ändra platser på flyget trots att det var långt ifrån fullt. Ringde till KLM. Nääääää, det går ju inte. De andra passagerarna har ju redan checkat in och då måste man be om lov innan man flyttar dem. Eh? Jag har blivit runtflyttad utan att bli tillfrågad hur många gånger som helst. Men jag kunde prova online, det kunde jag. Ja men det gick ju inte? Nåja, jag provar igen och lo and behold: vi lyckades få flytta runt i det smärre seatinglotto som utgör Deltas standardplan.Så nu ockuperar cirkus K en hel rad solokvist. Dottern kan inte hälla juice över någon annan än mig.

Då var det bara det där med packningen då...

Soundtrack of my life?

En vän skickade den här till mig och jag måste erkänna att det känns rätt träffande. Vad har jag gett mig in på egentligen?

Ytligheten personifierad

Lite drygt tre dygn to go och min största oro är att jag inte kommer att kunna ta med mig alla mina handväskor. Det sätter liksom saker i perspektiv lite grann... Om ens största problem är så ytligt som vilka väskor som ska få stanna hemma så har man det väldans bra. Det fattar till och med jag. Men det är en stenhård kamp som pågår därinne i klädkammaren just nu kan jag säga. I ena ringhörnan en arg röd Alma, i andra en väldigt aggressiv Neverfull... (För er som pratar väskspråk är det tydligt, för er som inte gör det är det nog lika bra att ni låter bli.)

Annars då? Jo då, det tar sig. Förvånansvärt lite kläder som ska med men attans så mycket leksaker som helt plötsligt blev livsnödvändiga. Gissar på att mina föräldrar kommer att få släpa med sig en sjuhelvetes massa prylar när de hälsar på i februari.

Vlog är tydligen the way to go!

Ni är förjäkla roliga. Det är massor med folk som har surfat in på bloggen sedan min käcka lilla video postades igår kväll. Massor. Men det är inte många av er som vågat erkänna det på Facebook eller annorstädes. Men jag ser ju statistiken så jag vet att ni finns. Förjäkla roliga är ni.

Hur som haver är följande nytt på fronten:
- Det vräker ner snö så kidsen får ytterligare en chans till sista pulkaåken innan flytt. De är glada. Jag? Not so much.
- De fantastiska människorna på makens kontor i Seattle har ordnat leverans av vår bil till flygplatsen så vi behöver liksom bara hämta väskor, knalla ut till parkeringen, sätta oss i bilen och köra hem. Den lilla detaljen med att han den där maken ska köra och navigera från flygplatsen är förstås lite lätt oroväckande men jag får väl djupandas mig igenom det. Så får man lite extra valuta för pengarna för den där i övrigt rätt meningslösa profylaxkursen från 2009.
- Vi flyger sjusatanshelsickes tidigt på torsdag morgon. Ergo: det blir hotell på Arlanda onsdag kväll. Lyxigt värre.
- Jag har fortfarande inte börjat packa. Stabilt.

Vlog!

Videobloggning är ju skoj, eller hur?

Och som sagt: om någon är sugen på att beställa sina egna armband med valfritt budskap så hör av er till @fruroddan på Twitter eller via mig så förmedlar jag kontakt.