Space Needle

Första hela veckan här i Seattle bara flög förbi. Fyra arbetsdagar för en av oss och fyra utflyktsdagar för de övriga. Vi övriga hann med zoo, svenska - fabulösa - lekgruppen, en biodejt för mamman (såg den här grymma dokumentären som alla borde se), sagostund på fantastiska Mockingbird Bookstore (en barnbokhandel i kvarteret) och det som av min fyraåring döpts till "Crazy Friday" då vi äter froyo, går barfota till postrummet och springer till lekparken utan jacka (oroa er inte, det var 14 C i skuggan.) Typiskt bra och rolig (och sjuhelsickes dyr) vardag. Men i ärlighetens namn så var det söndagens turistande som var lite av höjdpunkten. Pun intended.

I söndags var det återigen 14-15 grader varmt och strålande sol. Givet att vi skulle besöka Space Needle. Sagt och gjort. Vi förbokade biljett hemifrån (då får man en schysst rabatt på det rejält saftiga entrépriset) och stack dit. Space Needle byggdes till världsutställningen 1962 och är 184 meter högt (dvs en Turning Torso minus en våning.) Inte så särdeles högt men ändå en bra bit upp. Det är byggt för att stå emot rejäla vindstyrkor och ska klara en jordbävning om 9,5 (vilket behövs med tanke på att vi bor nära en levande vulkan som orsakar rejäla skalv om den får utbrott) så det är et torn som rör sig en del. Och det märks kan jag säga. Hissfärden upp på 40 sekunder - inga problem. Att knalla runt observationsdäcket inomhus - inga problem. Att gå runt utomhus - stora problem! Det var riktigt läskigt att röra sig på den yttre balkongen som lutar svagt svagt svagt utåt. En annan som lider av smärre vertigo fick snällt sitta och blunda på en bänk. Gå in och andas ut och dricka en kaffe (ja, det finns Starbucks högst upp i "nålen") och försöka igen.

Men skam den som ger sig och till slut fick även jag till både selfies och familjefoton med strålande vyer i bakgrunden. Downtown, Mt Olympus, havet. Och när man väl hade vant sig var det svårt att gå in igen. Ett alldeles ypperligt turistmål. 

Zoo!

Kidsen och jag har nu överlevt våra två första dagar solokvist i Seattle utan maken/pappan på plats. Han började sitt nya jobb igår och är helt begeistrad. Gott så. Vi är också rätt begeistrade vi med. Fast i Seattle. Gårdagen tillbringades med promenad till mataffären (alltså inte de ekologiska hipsterbutikerna i kvarteret utan en riktig affär med genmodifierad kemikaliefylld vanlig mat), häng i den helt fantastiska lekplatsen på andra sidan gatan och en ljuvlig promenad en bit utmed stranden på Green Lake. Gott så.

Idag smällde vi till och transporterade oss medelst buss till Woodland Park Zoo som ligger lite drygt tre kilometer från vår lägenhet. Hade vi haft dubbelvagn eller ståbräda på vagnen så hade vi lätt knallat dit men sex kilometers promenad plus en heldag på zoo är mer än vad barnen orkar så det blev buss. Gick hur smidigt som helst. Jag inhandlade ett ORCA-kort (som SL-kort fast ca hundra gånger bättre) igår och det var bara att hoppa på buss 48 utanför huset, blippa kortet, åka till Greenwood Avenue och byta till buss 5, blippa kortet och vips så var vi framme! Lite drygt en tjuga kostade en enkelresa, inget att klaga på. Förbaskat trångt på bussen dock så det var lite klurigt med vagnen men tack vare att jag har en vagn som blir platt när man fäller den så ordnade det sig ändå. Seattles bussar får hittills 4/5 i betyg. Enda minuset var att det var trångt. Visst, bussarna var väl nya någon gång under kalla kriget så de har sett sina bästa dagar men de rullar och så är det bra med det.

Woodland Park Zoo då. Vilket ställe! Vi slog till och blev medlemmar direkt. Tre besök på ett lär vi garanterat hinna med och det är billigare med årskort än att betala engångsentre tre gånger. Så nu får vi knalla fritt in på zoo när vi vill. Det blev femtioelva vändor inne på inomhuslekplatsen Zoomazium där man även kunde klappa sköldpadda och orm, fika, tre varv genom inomhusregnskogen (tänk Universeum i miniatyr), fruktlöst letande efter elefanter, möte med flodhäst och mycket lek. Jag är visserligen helt slut som artist och har beställt en ny barnvagn där jag kan transportera två barn men det var det värt. 

Seahawks!

Vi har blivit bitna av fotbollsdjävulen. Amerikansk fotboll alltså. Lokala laget - som förresten smällde till och tog hem Super Bowl 2014 - spelade viktig hemmamatch idag och hela stan har gått bananas. Folk stirrar på en om man inte har en Seahawkströja på sig. Helt bananas som sagt.

Försökte kolla matchen men när det i halvtid (ja eller efter två fjärdedelar om man ska vara korrekt) stod 16-0 till motståndarna gav vi upp och stack till mataffären. När personalen i fiskdisken började dansa segerdans, skrika hysteriskt och göra high five som tokar började man ana att det hade varit klokt att sitta fram för tv:n istället för att handla. Nu blir det till att ladda upp med keps, tröja, chips och hela köret för "vårt" lag ska till Super Bowl igen. Fan vad man har gått och blivit patriotisk på tre dagar...

Vloggdags igen

Tack för all pepp, all kärlek, all omtanke. Belöning? En liten film!

(Alltså, jag ber om ursäkt för att jag ser så förjäkla sliten ut i den här filmen. Det är no can do med jetlag och elände.)

De senaste dygnen

Vi är på plats. Alles gut. Bara så ni som undrar vet.

Onsdag kväll åkte vi ut till Arlanda för att sova på Clarion. Vi ville inte behöva släpa ungarna ur huset kl 3 för att dödströtta, stressade och ganska uppspelta köra till flygplatsen. Det var två överexalterade ungar som hoppade i sängarna fram till kl 22 på kvällen kan jag säga. Så med ca 6 timmars sömn i kroppen skulle de vara på redande fot i 19 timmar. Kändes inte direkt lovande. Men... som de sanna superhjältar mina ungar är så klarade de förstås resan galant. Check in i Stockholm, flight till Amsterdam, transit mellan terminaler, elva timmar över atlanten, visumbabbel i säkerhetskontrollen, lång väntan på bilen och sedan bilfärd hem. Inte ett pip. Alltså verkligen inte ett enda pip. Kraschen kom kl 16:45 på lokala hamburgerhaket i huset. En trött snart femåring frös, grät och ville hem och sova. En kvart senare låg han och snusade i sin nya säng. Efter att ha kört ett race med att vara vaken i princip 20 timmar.

Natten då? Hur gick den? Tja, kidsen sov 17-06 så de har nog inte så fasligt mycket jet lag kvar. En annan slaggade 20-05:30 men den nya sängen är mer än lovligt usel för ryggen så höger axel har havererat. Trots denna OERHÖRDA skada knallade jag kl 07 i mörkret de 200 meter vi har till Starbucks och införskaffade morgonlatte. Inte min standarddryck (Grande skinny decaf double shot no cream caramel macchiato) dock för det var för tidigt för socker. Men med en sojalatte i en handen och en americano i andra knallade jag glad i hågen hem igen.

Hem? Jo, den här lägenheten då. Superb. En suite to die for, klädkammare större än ett litet sovrum och ett fullt utrustat kök. Och balkong med sjöutsikt. Jo då. Det duger, det gör det.

Nu: shopping. Vi måste fylla på skåpen för maten handlar inte sig själv här heller tyvärr. Typiskt!

To be or not to be...

...seated

Vi bokade vårt flyg för ganska länge sedan. Vi snackar månader. VI flyger KLM, jag gillar det för de brukar vara schyssta meed kids och generösa med mat, dryck och plats. Plus att Schiphol är en helt ok flygplats att mellanlanda på. Inte som CdG, den betalar jag för att slippa. Hårda bänkar (som förresten alltid är fulla oavsett tid på dygnet), ingen wifi och en massa sura fransmän. Nej tack.

Anyway. Flighten över atlanten är tyvärr en codeshare med Delta. Jag hatar Delta. Delta har usel kundservice på telefon (alltså usel av typen skriker "NEJ!" högt vad man än frågar), taskigt käk och flygvärdinnor som badar i tung parfym innan de kliver ombord. Dessutom har Delta en lustig liten detalj för sig när det gäller seating. De spärrar nämligen ca 80% av platserna fram till 24 timmar innan avgång för att även de som köper biljett dagarna innan de flyger ska kunna välja plats. Jag vet inte riktigt om jag tycker att den taktiken är klockren. Någon bonus ska man väl ha när man planerar i god tid? Nåja, på grund av denna lilla käcka idé som Delta har så har vi inte fått sitta tillsammans på resan från Schiphol till Sea-Tac. Alltså jo, vi hade fått seating två och två. I mitten med någon på vardera sida. Ca subotimalt med en tvååring och en fyraåring. Så jag har försökt få det ändrat but to no avail. Idag lyckades jag checka in oss online trots att vi inte har ESTA (vi har ju långtidsvisum så vi behöver inte det) och bara det var ett smärre mirakel. Sen gick det förstås inte att ändra platser på flyget trots att det var långt ifrån fullt. Ringde till KLM. Nääääää, det går ju inte. De andra passagerarna har ju redan checkat in och då måste man be om lov innan man flyttar dem. Eh? Jag har blivit runtflyttad utan att bli tillfrågad hur många gånger som helst. Men jag kunde prova online, det kunde jag. Ja men det gick ju inte? Nåja, jag provar igen och lo and behold: vi lyckades få flytta runt i det smärre seatinglotto som utgör Deltas standardplan.Så nu ockuperar cirkus K en hel rad solokvist. Dottern kan inte hälla juice över någon annan än mig.

Då var det bara det där med packningen då...

Soundtrack of my life?

En vän skickade den här till mig och jag måste erkänna att det känns rätt träffande. Vad har jag gett mig in på egentligen?

Ytligheten personifierad

Lite drygt tre dygn to go och min största oro är att jag inte kommer att kunna ta med mig alla mina handväskor. Det sätter liksom saker i perspektiv lite grann... Om ens största problem är så ytligt som vilka väskor som ska få stanna hemma så har man det väldans bra. Det fattar till och med jag. Men det är en stenhård kamp som pågår därinne i klädkammaren just nu kan jag säga. I ena ringhörnan en arg röd Alma, i andra en väldigt aggressiv Neverfull... (För er som pratar väskspråk är det tydligt, för er som inte gör det är det nog lika bra att ni låter bli.)

Annars då? Jo då, det tar sig. Förvånansvärt lite kläder som ska med men attans så mycket leksaker som helt plötsligt blev livsnödvändiga. Gissar på att mina föräldrar kommer att få släpa med sig en sjuhelvetes massa prylar när de hälsar på i februari.

Vlog är tydligen the way to go!

Ni är förjäkla roliga. Det är massor med folk som har surfat in på bloggen sedan min käcka lilla video postades igår kväll. Massor. Men det är inte många av er som vågat erkänna det på Facebook eller annorstädes. Men jag ser ju statistiken så jag vet att ni finns. Förjäkla roliga är ni.

Hur som haver är följande nytt på fronten:
- Det vräker ner snö så kidsen får ytterligare en chans till sista pulkaåken innan flytt. De är glada. Jag? Not so much.
- De fantastiska människorna på makens kontor i Seattle har ordnat leverans av vår bil till flygplatsen så vi behöver liksom bara hämta väskor, knalla ut till parkeringen, sätta oss i bilen och köra hem. Den lilla detaljen med att han den där maken ska köra och navigera från flygplatsen är förstås lite lätt oroväckande men jag får väl djupandas mig igenom det. Så får man lite extra valuta för pengarna för den där i övrigt rätt meningslösa profylaxkursen från 2009.
- Vi flyger sjusatanshelsickes tidigt på torsdag morgon. Ergo: det blir hotell på Arlanda onsdag kväll. Lyxigt värre.
- Jag har fortfarande inte börjat packa. Stabilt.

Vlog!

Videobloggning är ju skoj, eller hur?

Och som sagt: om någon är sugen på att beställa sina egna armband med valfritt budskap så hör av er till @fruroddan på Twitter eller via mig så förmedlar jag kontakt.