Busy bee

Det har varit lite tyst i etern här. Oavsiktligt. Vi har varit sjuka, jobbat, haft gäster och firar nu Spring Break i Honolulu. Vi har hållit oss upptagna med andra ord. Rapporter med higlights från de senaste veckornas utflykter kommer inom kort!

Det går alldeles exceptionellt bra för barnen i skolan. Sonens engelska är nu så bra att han kan åka med på utflykter och annat utan att de oroar sig för att han inte ska klara sig eller förstå vad som händer. Barnen går numera i olika grupper och de har båda växt mycket av att vara mer självständiga. De har kompisar, de leker på engelska (även med varandra) och börjar alltmer klara att göra saker utan att mamma ska hålla handen eller översätta. Äntligen!

Livet i Seattle är förvånansvärt enkelt just nu, i den bemärkelsen att jag verkligen trodde att det skulle vara svårare att flytta 750 bort. Ja, vi har fått mycket serverat och ja, det hjälper att ha ett stort företag i ryggen men den emotionella biten kan de inte gärna hjälpa till med. Men den har vi klarat bra ändå!

PNO

I lördags var det PNO på förskolan. PNO? Parent's Night Out. Genialiskt koncept. Kidsen är på förskolan - trygg miljö - med sina vanliga personal - trygg miljö - och sina vanliga vänner - sa jag TRYGG MILJÖ?

Så klockan 17 lämnade vi två uppspelta kids med Ms Katie och knallade iväg till Fremont, ett område några kilometers promenad bort. I Fremont finns massor med konst (bl.a. ett stort troll under en bro och en bronsstaty föreställande Lenin som är konstant till salu för 250 000 dollar.), udda små butiker och massor med bra ställen att äta och dricka på. Dessutom bjuder området på möjlighet till promenad utmed kanalen som leder till in till Lake Union och Lake Washington. Vi fotade statyer, handlade presenter och käkade rullbandssushi. Rullbandssushi kan för övrigt vara världens på allvar bäst koncept. Ja, man äter på tok för mycket varje gång, det gör man. Men ändå. Det där med att se maten rulla förbi och plocka på sig allt man gillar är lite charmigt ändå.

En härlig långpromenad genom mysiga villakvarter fick avsluta kvällen och vid pass 21 hämtades två barn som hade varit på lekplatsen, käkat pizza, kollat film, haft disco och knaprat popcorn hem. Alla nöjda, alla glada och två föräldrar som för första gången på flera månader verkligen kunde sitta ner och prata kände sig vuxna igen!

Det finns liberala människor och så finns det... tja... andra?

Min son gillar att gå i klänning. Så är det bara. Han fick en turkos klänning med lila blommor på i födelsedagspresent av sin älskade mormor och den skulle han ha varenda dag om jag kunde tvätta varje dag. Jo, jag vet att jag kan det, men det vore skönt att slippa se den där trasan varje dag faktiskt. Hur som haver så har han haft den på sig på förskolan, i lekparken, på träffar med lekgruppen, hemma hos vänner, på stan. Ja, lite varstans. Visst har det kommit kommentarer men ingen har dömt honom. Barn har frågat om han är pojke eller flicka och jag har svarat "it's a kid" vilket barnen alltid nöjer sig med. En vän i lekgruppen sa klokt att man gott kan låta barnen ha sina fetischer så länge man själv eller barnen orkar med och inte lider av det. Mycket klokt och sant. På hamburgerhaket i vårt hus frågade ägaren nyligen mig vem dotterns nya kompis sa. "Äh, det är bara min grabb" sa jag. Ägaren var tyst en sekund innan han svarade att det var en cool klänning. Inget mer med det. Seattle är en av USAs mest liberala städer, möjligen bara slagen av Portland men de är ju så liberala att man önskar att de skulle tajta till sig lite, och det märks. Den enda riktigt negativa upplevelsen jag har haft var när satt på lekplatsen härom dagen och en mamma högljutt beklagade sig över att det var barnmisshandel att låta en pojke gå i klänning. Samma mamma hade minuten innan hotat sin lilla uppklädda barbiedocka till dotter med stryk för att flickan fick sand på sig. I sandlådan. Om det är den typen av människor som inte gillar hur jag klär mitt barn känns det som att jag kan skita högaktningsfullt i det. Punkt.

Språkutveckling

Idag när jag hämtade barnen från skolan sa deras lärare Ms Katie till mig att dottern hade pratat om kitty cats hela dagen. På engelska. Min dotter är inte ens tre år fyllda och har bott i USA i åtta veckor och pratar om katter. På engelska. Det fascinerar mig något enormt. Och gör mig ännu mer säker på att det här äventyret är värt all huvudvärk det ibland har gett oss.

Barnens språkutveckling är en av de saker som verkligen varit häftig att observera sedan vi kom hit. Sonen kunde alfabetet och siffrorna på engelska långt innan vi kom hit och kunde väl räkna till kanske 20 - god bless youtube - men det var inte mycket annat han kunde. Han kunde ord typ dog, cat, heart, star och ice cream. Men nu? Han har långa konversationer med människor vi möter och berättar saker och förklarar saker. Härom dagen hörde jag honom säga till en annan mamma vid lekplatsen "that's my mommy over there, the one with the pink glasses and the white bag". Say what? De snappar upp allt och engelska som hemligt vuxenspråk kan vi verkligen glömma.

Bäst hittills språkmässigt: när dottern sa "Mommy, I wanna go to Starbucks." Då hajar man att det är allvar!

Handyman

Vi har besök. Mormor och morfar (ja, barnens alltså) är här sedan en dryg vecka för att fira födelsedagar (min förra fredagen, sonens på tisdag) och krama barnbarn och shoppa till de droppar. Dollarn på vara så dyr att man får hicka men vissa saker är fortfarande riktigt billiga.

En annan sak min käre far har bistått oss med är att vara lokal handyman. Plötsligt fungerar tvättmaskinen, det är inte stopp i handfatet i barnens badrum, stolarna är inte rangliga och persiennerna är lätta att hissa upp och ner. Jag säger inte att maken är född med tummen mitt i handen men ärligt... han är född med tummen mitt i handen. Han gör sitt bästa men hur jag ska klara av att hålla ordning på utrustningen här hemma när pappa har åkt tillbaka till Sverige övergår mitt förstånd!

Små utforskare

Sedan två veckor har vi två små utforskare här hemma. Vi bestämde ganska snabbt efter ankomst att vi skulle försöka hitta någon form av skola eller barnomsorg för barnen. De är vana vid att leka med andra barn och behöver få kompisar. Den fantastiska svenska lekgruppen i all ära - härliga föräldrar och barn allihop - men vi behöver amerikanska vänner också. Innan vi kom hit hade vi fått höra att det är stört omöjligt att få plats på förskola eller liknande. Vid första träffen med lekgruppen sa alla till mig att nej då, det går visst att hitta, så jag tog mod till mig och mailade runt. Min nya devis är "om man inte frågar så får man inget" och det lönar sig faktiskt. Efter bara någon dag hade jag platserbjudande på fyra pre schools och dryga veckan senare började barnen på skolan med det ljuvliga namned "Little Explorers".

Så nu går de i skolan tre dagar i veckan. 8:45-13, fem minuters promenad hemifrån, en skola med egen ateljé, teckenspråksundervisning och en herrans massa olika kulturer och språk blandade i en härlig röra. Barnens engelska har formligen exploderat och nu har de till och med börjat prata lite. Otroligt häftigt att se och trots att det nästan gör mig bankrutt att betala de hutlösa priserna - God bless maxtaxa! - så är det värt vartenda öre att se hur barnen växer lite varje dag!

Seattle Children's Museum

Det finns ett museum här i stan som är allt annat än ett museum. Faktum är att det är precis det som alla museer borde vara. Man får röra allt, klättra på allt, leka med allt, springa runt som en vettvilling och skrika högt. Det uppmuntras till och med. Seattle Children's Museum.

Jag och ungarna hade "crazy tuesday" i tisdags (vilket egentligen mest betyder att vi åker på utflykt, käkar choc chip cookies till lunch och går bananas på Starbucks) och åkte på en heldag med kul. För allt finns verkligen därinne: Cog City (där ungarna bl.a. kan bygga banor att köra pingisbollar i), Discovery Bay (där de minsta bl.a. kan leka med vatten iförda tillhandahållna vrålsöta regnjackor), Global Village (där ungarna får leka i en minisushibar eller en miniversion av en filippinsk butik), Grocery Store (där det till och med går att scanna varorna och de kommer upp på kassaapparatens datorskärm) och massor med andra roliga saker. Vi hängde där från 11-16 och hade lätt kunnat både komma tidigare och gå senare. För att käka tar man bara en stämpel, knallar en trappa upp till den food court som museet delar med bl.a. en teater och sedan knatar man ner igen och fortsätter ösa.

Sushibaren där sonen bjöd mig på California roll

Den filipinska mataffären/kiosken!

Super Bowl

Ingen kan väl ha missat att det var Super Bowl i helgen. Ingen i den här stan hade missat i alla fall, det vill jag lova. Överallt var - och är - Seattle Seahawks distinkta blå och gröna färger på display. Det är Seahawkskläder, Seahawksmuffins, folk som färgat håret grönt och blått, och Seahawksloggor precis överallt. Och siffran tolv - som betecknar fansen som den tolfte spelaren i laget - finns på flaggor precis överallt.  När jag säger överallt menar jag verkligen överallt!

Makens kollega och hans fru var generösa nog att bjuda hem oss i söndags för att grilla, snacksa, dricka öl (eller som i mitt - chaufförens - fall obscena mängder lemonad) och kolla matchen. Som alla vet vid det här laget förlorade Seahawks. Eller förlorade och förlorade förresten. De gav bort matchen. Valde med 45,72 cm till en touchdown att passa och sumps hela Super Bowl. Men vi fick trots detta en riktig kulturupplevelse och en trevlig kväll. Dessutom släppte språket rejält när sonen en hel eftermiddag och kväll lekte med en jämnårig amerikansk tjej.

Space Needle

Första hela veckan här i Seattle bara flög förbi. Fyra arbetsdagar för en av oss och fyra utflyktsdagar för de övriga. Vi övriga hann med zoo, svenska - fabulösa - lekgruppen, en biodejt för mamman (såg den här grymma dokumentären som alla borde se), sagostund på fantastiska Mockingbird Bookstore (en barnbokhandel i kvarteret) och det som av min fyraåring döpts till "Crazy Friday" då vi äter froyo, går barfota till postrummet och springer till lekparken utan jacka (oroa er inte, det var 14 C i skuggan.) Typiskt bra och rolig (och sjuhelsickes dyr) vardag. Men i ärlighetens namn så var det söndagens turistande som var lite av höjdpunkten. Pun intended.

I söndags var det återigen 14-15 grader varmt och strålande sol. Givet att vi skulle besöka Space Needle. Sagt och gjort. Vi förbokade biljett hemifrån (då får man en schysst rabatt på det rejält saftiga entrépriset) och stack dit. Space Needle byggdes till världsutställningen 1962 och är 184 meter högt (dvs en Turning Torso minus en våning.) Inte så särdeles högt men ändå en bra bit upp. Det är byggt för att stå emot rejäla vindstyrkor och ska klara en jordbävning om 9,5 (vilket behövs med tanke på att vi bor nära en levande vulkan som orsakar rejäla skalv om den får utbrott) så det är et torn som rör sig en del. Och det märks kan jag säga. Hissfärden upp på 40 sekunder - inga problem. Att knalla runt observationsdäcket inomhus - inga problem. Att gå runt utomhus - stora problem! Det var riktigt läskigt att röra sig på den yttre balkongen som lutar svagt svagt svagt utåt. En annan som lider av smärre vertigo fick snällt sitta och blunda på en bänk. Gå in och andas ut och dricka en kaffe (ja, det finns Starbucks högst upp i "nålen") och försöka igen.

Men skam den som ger sig och till slut fick även jag till både selfies och familjefoton med strålande vyer i bakgrunden. Downtown, Mt Olympus, havet. Och när man väl hade vant sig var det svårt att gå in igen. Ett alldeles ypperligt turistmål. 

Zoo!

Kidsen och jag har nu överlevt våra två första dagar solokvist i Seattle utan maken/pappan på plats. Han började sitt nya jobb igår och är helt begeistrad. Gott så. Vi är också rätt begeistrade vi med. Fast i Seattle. Gårdagen tillbringades med promenad till mataffären (alltså inte de ekologiska hipsterbutikerna i kvarteret utan en riktig affär med genmodifierad kemikaliefylld vanlig mat), häng i den helt fantastiska lekplatsen på andra sidan gatan och en ljuvlig promenad en bit utmed stranden på Green Lake. Gott så.

Idag smällde vi till och transporterade oss medelst buss till Woodland Park Zoo som ligger lite drygt tre kilometer från vår lägenhet. Hade vi haft dubbelvagn eller ståbräda på vagnen så hade vi lätt knallat dit men sex kilometers promenad plus en heldag på zoo är mer än vad barnen orkar så det blev buss. Gick hur smidigt som helst. Jag inhandlade ett ORCA-kort (som SL-kort fast ca hundra gånger bättre) igår och det var bara att hoppa på buss 48 utanför huset, blippa kortet, åka till Greenwood Avenue och byta till buss 5, blippa kortet och vips så var vi framme! Lite drygt en tjuga kostade en enkelresa, inget att klaga på. Förbaskat trångt på bussen dock så det var lite klurigt med vagnen men tack vare att jag har en vagn som blir platt när man fäller den så ordnade det sig ändå. Seattles bussar får hittills 4/5 i betyg. Enda minuset var att det var trångt. Visst, bussarna var väl nya någon gång under kalla kriget så de har sett sina bästa dagar men de rullar och så är det bra med det.

Woodland Park Zoo då. Vilket ställe! Vi slog till och blev medlemmar direkt. Tre besök på ett lär vi garanterat hinna med och det är billigare med årskort än att betala engångsentre tre gånger. Så nu får vi knalla fritt in på zoo när vi vill. Det blev femtioelva vändor inne på inomhuslekplatsen Zoomazium där man även kunde klappa sköldpadda och orm, fika, tre varv genom inomhusregnskogen (tänk Universeum i miniatyr), fruktlöst letande efter elefanter, möte med flodhäst och mycket lek. Jag är visserligen helt slut som artist och har beställt en ny barnvagn där jag kan transportera två barn men det var det värt.