PNO

I lördags var det PNO på förskolan. PNO? Parent's Night Out. Genialiskt koncept. Kidsen är på förskolan - trygg miljö - med sina vanliga personal - trygg miljö - och sina vanliga vänner - sa jag TRYGG MILJÖ?

Så klockan 17 lämnade vi två uppspelta kids med Ms Katie och knallade iväg till Fremont, ett område några kilometers promenad bort. I Fremont finns massor med konst (bl.a. ett stort troll under en bro och en bronsstaty föreställande Lenin som är konstant till salu för 250 000 dollar.), udda små butiker och massor med bra ställen att äta och dricka på. Dessutom bjuder området på möjlighet till promenad utmed kanalen som leder till in till Lake Union och Lake Washington. Vi fotade statyer, handlade presenter och käkade rullbandssushi. Rullbandssushi kan för övrigt vara världens på allvar bäst koncept. Ja, man äter på tok för mycket varje gång, det gör man. Men ändå. Det där med att se maten rulla förbi och plocka på sig allt man gillar är lite charmigt ändå.

En härlig långpromenad genom mysiga villakvarter fick avsluta kvällen och vid pass 21 hämtades två barn som hade varit på lekplatsen, käkat pizza, kollat film, haft disco och knaprat popcorn hem. Alla nöjda, alla glada och två föräldrar som för första gången på flera månader verkligen kunde sitta ner och prata kände sig vuxna igen!

Det finns liberala människor och så finns det... tja... andra?

Min son gillar att gå i klänning. Så är det bara. Han fick en turkos klänning med lila blommor på i födelsedagspresent av sin älskade mormor och den skulle han ha varenda dag om jag kunde tvätta varje dag. Jo, jag vet att jag kan det, men det vore skönt att slippa se den där trasan varje dag faktiskt. Hur som haver så har han haft den på sig på förskolan, i lekparken, på träffar med lekgruppen, hemma hos vänner, på stan. Ja, lite varstans. Visst har det kommit kommentarer men ingen har dömt honom. Barn har frågat om han är pojke eller flicka och jag har svarat "it's a kid" vilket barnen alltid nöjer sig med. En vän i lekgruppen sa klokt att man gott kan låta barnen ha sina fetischer så länge man själv eller barnen orkar med och inte lider av det. Mycket klokt och sant. På hamburgerhaket i vårt hus frågade ägaren nyligen mig vem dotterns nya kompis sa. "Äh, det är bara min grabb" sa jag. Ägaren var tyst en sekund innan han svarade att det var en cool klänning. Inget mer med det. Seattle är en av USAs mest liberala städer, möjligen bara slagen av Portland men de är ju så liberala att man önskar att de skulle tajta till sig lite, och det märks. Den enda riktigt negativa upplevelsen jag har haft var när satt på lekplatsen härom dagen och en mamma högljutt beklagade sig över att det var barnmisshandel att låta en pojke gå i klänning. Samma mamma hade minuten innan hotat sin lilla uppklädda barbiedocka till dotter med stryk för att flickan fick sand på sig. I sandlådan. Om det är den typen av människor som inte gillar hur jag klär mitt barn känns det som att jag kan skita högaktningsfullt i det. Punkt.

Språkutveckling

Idag när jag hämtade barnen från skolan sa deras lärare Ms Katie till mig att dottern hade pratat om kitty cats hela dagen. På engelska. Min dotter är inte ens tre år fyllda och har bott i USA i åtta veckor och pratar om katter. På engelska. Det fascinerar mig något enormt. Och gör mig ännu mer säker på att det här äventyret är värt all huvudvärk det ibland har gett oss.

Barnens språkutveckling är en av de saker som verkligen varit häftig att observera sedan vi kom hit. Sonen kunde alfabetet och siffrorna på engelska långt innan vi kom hit och kunde väl räkna till kanske 20 - god bless youtube - men det var inte mycket annat han kunde. Han kunde ord typ dog, cat, heart, star och ice cream. Men nu? Han har långa konversationer med människor vi möter och berättar saker och förklarar saker. Härom dagen hörde jag honom säga till en annan mamma vid lekplatsen "that's my mommy over there, the one with the pink glasses and the white bag". Say what? De snappar upp allt och engelska som hemligt vuxenspråk kan vi verkligen glömma.

Bäst hittills språkmässigt: när dottern sa "Mommy, I wanna go to Starbucks." Då hajar man att det är allvar!