Vi är på plats. Alles gut. Bara så ni som undrar vet.
Onsdag kväll åkte vi ut till Arlanda för att sova på Clarion. Vi ville inte behöva släpa ungarna ur huset kl 3 för att dödströtta, stressade och ganska uppspelta köra till flygplatsen. Det var två överexalterade ungar som hoppade i sängarna fram till kl 22 på kvällen kan jag säga. Så med ca 6 timmars sömn i kroppen skulle de vara på redande fot i 19 timmar. Kändes inte direkt lovande. Men... som de sanna superhjältar mina ungar är så klarade de förstås resan galant. Check in i Stockholm, flight till Amsterdam, transit mellan terminaler, elva timmar över atlanten, visumbabbel i säkerhetskontrollen, lång väntan på bilen och sedan bilfärd hem. Inte ett pip. Alltså verkligen inte ett enda pip. Kraschen kom kl 16:45 på lokala hamburgerhaket i huset. En trött snart femåring frös, grät och ville hem och sova. En kvart senare låg han och snusade i sin nya säng. Efter att ha kört ett race med att vara vaken i princip 20 timmar.
Natten då? Hur gick den? Tja, kidsen sov 17-06 så de har nog inte så fasligt mycket jet lag kvar. En annan slaggade 20-05:30 men den nya sängen är mer än lovligt usel för ryggen så höger axel har havererat. Trots denna OERHÖRDA skada knallade jag kl 07 i mörkret de 200 meter vi har till Starbucks och införskaffade morgonlatte. Inte min standarddryck (Grande skinny decaf double shot no cream caramel macchiato) dock för det var för tidigt för socker. Men med en sojalatte i en handen och en americano i andra knallade jag glad i hågen hem igen.
Hem? Jo, den här lägenheten då. Superb. En suite to die for, klädkammare större än ett litet sovrum och ett fullt utrustat kök. Och balkong med sjöutsikt. Jo då. Det duger, det gör det.
Nu: shopping. Vi måste fylla på skåpen för maten handlar inte sig själv här heller tyvärr. Typiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar