Space Needle

Första hela veckan här i Seattle bara flög förbi. Fyra arbetsdagar för en av oss och fyra utflyktsdagar för de övriga. Vi övriga hann med zoo, svenska - fabulösa - lekgruppen, en biodejt för mamman (såg den här grymma dokumentären som alla borde se), sagostund på fantastiska Mockingbird Bookstore (en barnbokhandel i kvarteret) och det som av min fyraåring döpts till "Crazy Friday" då vi äter froyo, går barfota till postrummet och springer till lekparken utan jacka (oroa er inte, det var 14 C i skuggan.) Typiskt bra och rolig (och sjuhelsickes dyr) vardag. Men i ärlighetens namn så var det söndagens turistande som var lite av höjdpunkten. Pun intended.

I söndags var det återigen 14-15 grader varmt och strålande sol. Givet att vi skulle besöka Space Needle. Sagt och gjort. Vi förbokade biljett hemifrån (då får man en schysst rabatt på det rejält saftiga entrépriset) och stack dit. Space Needle byggdes till världsutställningen 1962 och är 184 meter högt (dvs en Turning Torso minus en våning.) Inte så särdeles högt men ändå en bra bit upp. Det är byggt för att stå emot rejäla vindstyrkor och ska klara en jordbävning om 9,5 (vilket behövs med tanke på att vi bor nära en levande vulkan som orsakar rejäla skalv om den får utbrott) så det är et torn som rör sig en del. Och det märks kan jag säga. Hissfärden upp på 40 sekunder - inga problem. Att knalla runt observationsdäcket inomhus - inga problem. Att gå runt utomhus - stora problem! Det var riktigt läskigt att röra sig på den yttre balkongen som lutar svagt svagt svagt utåt. En annan som lider av smärre vertigo fick snällt sitta och blunda på en bänk. Gå in och andas ut och dricka en kaffe (ja, det finns Starbucks högst upp i "nålen") och försöka igen.

Men skam den som ger sig och till slut fick även jag till både selfies och familjefoton med strålande vyer i bakgrunden. Downtown, Mt Olympus, havet. Och när man väl hade vant sig var det svårt att gå in igen. Ett alldeles ypperligt turistmål.